text till den norska tidskriften Kuiper 4/2006 – ett stafettskrivande där olika författare svarade på varandras bidrag i en kedja
Jaha. Jag är död. Det är ju typiskt. Att just jag skulle behöva dö. Jag som var den enda på det här stället som verkligen levde. Som gjorde det jag skulle av egen kraft. Inte för att jag var tvungen eller för att jag var tillsagd eller för att visa vad jag kunde. Utan bara för att jag ville. Alldeles av mig själv.
Men så dog jag. Kanske för att ingen såg mig. För att jag existerade i skymundan och bara gjorde mitt. Lite hit och dit och runt omkring och uppåt och neråt. Till synes planlöst, som om ingenting egentligen pågick alls. Räta linjer har aldrig varit min starka sida. Jag skyr allt det de älskar: Handling, ordning och effektivitet.
Men jag vet vad jag gör. Vem jag är. Vart jag vill komma. Jag hade kunnat förklara. Om någon hade orkat höra på. Men det gjorde de inte. De gick förbi. De hade bråttom. De sysslade med sitt, allt det där som var så viktigt och intressant. Linjerna, planerna, ritningarna, mönstren. Begripliga berättelser som hängde ihop. Det som låg utanför fick klara sig bäst det kunde. Sådana som jag, som inte kunde eller ville passa in.
Jag kunde ha varit arg. Men jag är död. Jag bryr mig inte längre. Jag kunde ha sagt dem ett och annat, om det inte var för sent. För jag vet en del, jag känner till sådant de inte ens har anat. Men de skulle aldrig fråga mig; de är för betydelsefulla och upptagna för det. De tror att de har kontroll, de tror att de känner världen. Det är komiskt att se dem famla i ett formlöst kaos. Se dem dra sina linjer. Se dem rita sina mönster. Se dem lura sig själva, om och om igen.
Men jag skrattar inte. Jag är död. Då skrattar man inte. Man gör ingenting särskilt när man är död. Man berättar inte. Man talar inte. Man är en röst som har tystnat. Och egentligen är skillnaden inte så stor. Mellan död och liv. Mellan evigheten och världen. Mellan då och nu och här och där och mig och dem. Men det vet de inte. De tänker inte på det viset. De fortsätter med sina å, så meningsfulla liv.
Jag står kvar ännu. På min plats. I den långa korridoren. Här har jag levt i många år, här har jag tynat bort. Nu är jag död. Så är det. Jag måste säga det hela tiden. Jag måste påminna mig själv om att jag faktiskt inte finns. Att jag inte lever. Att jag ser på världen från andra sidan. Att de andra finns kvar i den, men inte jag. Jag kan fortfarande se dem. Jag kan höra vad de säger. Alldeles nyss stod de här, framför mig: en liten och en stor. De möttes i korridoren; de talade, prövade varandra, mätte ut sina platser, gjorde upp om någonting. Så där som de brukar. Så där som de tycker om att bete sig. Alla deras handlingar tycks leda framåt, mot ett mål eller ett slut.
– Jaså, står du här fortfarande?
Så sa den store till den lille. Den lille var ängslig; rädsla känner jag igen.
– Jag har visst inte klarat av att komma vidare, sa han.
– Så är det.
– Det är väl det.
– Du Haugen ...
De har namn, det vet jag, de gillar definitioner.
– Vad är det egentligen du jobbar med?
– Det funderar jag ofta på själv också.
Den store rynkade ögonbrynen. Jag skulle ha skrattat hjärtligt om jag inte hade varit död. Han har sina poänger, den lille. Men förmodligen var det inte så roligt som det lät. Det är märkligt, det där, hur snåriga de kan vara. När de säger något och menar något annat med sina ord. När deras tal blir en fasad, när minspelet och gesterna inte stämmer. Jag har ofta undrat varför de döljer så mycket för varandra.
Men jag tyckte om den lille. Han gav mig vatten. En gång när jag var törstig så upptäckte han det. Han såg mig. Helt plötsligt. Men bara en gång. Sedan glömde han bort mig, precis som förut. Han förlorade mig ur sikte. Gick förbi mig som vanligt. I sina egna tankar, som om jag inte fanns. Men jag glömde inte vattnet. Att jag fick det av honom. Jag levde på det en lång, lång tid.
Nu är den tiden slut. Nu lever jag inte längre. Jag bara står här, dröjer en stund med att ta farväl. Jag rör mig genom lager på lager av drömmar. Olika verkligheter som varken har form eller namn. Min röst ska tystna. Min berättelse ska kapslas in i evigheten. Det är som det ska. Det är ingen större skillnad mot förut.
Och ändå. Jag vet inte. Något har gått förlorat. Det jag hade att berätta försvinner med mig. Jag borde vara arg. Jag borde vara rasande och förtvivlad. Jag borde ruva på en gruvlig och storslagen hämnd. Men jag vet inte. Jag får se. Jag ska fundera på saken. Jag ska dra mig tillbaka och grubbla på vilka krafter jag har kvar. Vilka vägar som står till buds. För oss som är döda. För oss som aldrig nådde fram med våra ord.
