ur Aurora 2-3/2014
“Åska ...
en blixt slår ner på torget
rotar sig, en ek
under vilken du sitter i lövskuggornas
flimrande karta”
Johan Nordbecks poesi är full av vilda bilder och krängande, svängande, drömlika berättelser. Blixtar rotar sig, tiden luktar kryddor och på krogborden glöder bål av papperspengar och pommes frites. Musiken ställer fram ett par skor. Skogen är en skrift där vilket träd som helst är första bokstaven. En pudel i röd halsduk trippar förbi och någon har slängt en blå klocka i havet. Och kärleken, ja, den finns också där, även om ordet är alltför lätt, alltför svårt, alltför långt, alltför lagom att säga.
I våras, den sjunde april närmare bestämt, gästade Johan Nordbeck Romantiska förbundets poesikväll på Medborgarhuset i Stockholm. Kvällarna tar sig uttryck i form av samtal inför publik och arrangeras i samarbete med studieförbundet Sensus. Romantiska förbundets ordförande Andreas Björsten brukar leda samtalen, så även denna gång. Det var en välbesökt afton, som vanligt med tända ljus och fika med hembakta kakor, och publiken fick sig också en hel del dikter till livs.
Andreas Björsten: Jag tror att det var 1987 som jag stötte på din poesi första gången, det var på en fest för tidskriften Katten och du gjorde ett bra liveframträdande. Det gjorde ett djupt intryck på mig. Jag minns att jag tänkte att vi i Sverige bara har två poeter som gör riktigt bra uppläsningar – Bruno K. Öijer och Eric Fylkeson – men här fanns ju en till!
Johan Nordbeck: Ja, jag läste ur Allt som varit dött som kom just 1987, en dikt som heter “Möte”:
“Ett hav
inte ett regn.
Ett hav sköljde genom stan inatt.
Lämnade kvar; vrakgods i sängen
krabbor i köket
tårar i ögonen ...”
Andreas Björsten: Den dikten återkommer i lite förändrad form i Musiken ställer fram ett par skor från 1999. Ibland citerar du dig själv i din poesi?
Johan Nordbeck: Ja, det är som att jag har en genomgående tanke i huvudet som rullar runt, inte linjär alltså, utan som ett hjul. Min känsla när jag skriver är att varje mening kan ta vägen vart som helst, sticka iväg på egen hand.
Andreas Björsten: Jag uppfattar det som att allt som för tillfället finns i poetens medvetande kommer in i dikten – det kan vara en stämning, barndomsminnen eller sådant du skrivit tidigare.
Johan Nordbeck: Det där var bra sagt, så är det!
Johan Nordbeck har givit ut åtta diktsamlingar på Wahlström & Widstrand, fyra i eget namn och fyra i samarbete med konstnären Jockum Nordström, även känd som författare till barnböckerna om Sailor och Pekka. Collagetekniken, fotografierna och teckningarna talar med, mot och till dikterna och Johan Nordbeck och Jockum Nordström ser själva på sitt samarbete som en kollision och ett möte mellan två olika röster och två olika uttrycksformer. Den senaste boken är i samma anda, heter Vägg i vägg och utkom 2013. På förlagets presentationssida skriver Johan Nordbeck: “För mig handlar poesi oftast om aktiv väntan och språklig förtätning, att det ur till synes artskilda krafter från olika tider och världar kan födas ett organiskt äpple.” Debutboken, Träden går ner för landning, kom 1982.
Andreas Björsten: Jag tycker att Vi visste inte vilken tid det var från 2001 är en av dina allra bästa böcker. Det går fortfarande att skriva dikter om månen!
“En sekund
en stor sekund av silvriga höstar
mellan handen och luren innan du svarar
Hallå, är det månen?
En gång ringer månen
en gång, den enda”
Andreas Björsten: Jag tycker att det finns klart romantiska drag i det du skriver. Anser du själv att din poesi har koppling till romantiken?
Johan Nordbeck: Ja, på så sätt att jag använder musiken som inspirationskälla. Måleriet också. Blixtupplevelsen; att få en plötslig ingivelse där en händelse i nuet korskopplas med det förflutna. Och så läser jag Novalis Fragment, den har jag alltid på nattduksbordet, som något roligt att tänka på och komma in i drömmen med. Jag har också blivit kallad absurdist, naivist, vardagsenkel, surrealist, kubist ... Men jag blir glad när du säger att min poesi har romantiska drag.
“Låt oss gå, låt oss följa grändernas trädförgrening. Månen är huvudet över taken och kudden du hade som barn är bara ett moln. Beställ ett glas Moonshadow i en bar, skåla och slå dig i slang mens tid är i vår tid
Tiden visste du ju ändå aldrig vem det var.”
(Dikten i början är ur Vägg i vägg, dikten på slutet är ur Vi visste inte vilken tid det var)
