2016-05-17

Barnböcker, censur och moral

"Örnis bilar" med naken tjej
När min dotter var liten skrev jag en debattartikel i Expressen, en text som uppstod ur ilska, besvikelse och frustration över barnboksutgivningen. Det var inte så att jag trodde att min dotter skulle ta skada av de böcker som gavs ut (det är lätt att hoppa i texten när man läser högt för ett barn; det gör man ju ofta, för övrigt, förenklar ord och sammanhang etc) utan det handlade om att jag ville starta en diskussion om barnböcker. Jag såg det som slött, slarvigt och respektlöst av förlagen att slentrianmässigt fortsätta ge ut gamla fördomar och förlegade värderingar som blir obegripliga för nutida barn.

Jag kritiserade flera böcker, men det som uppmärksammades mest i min text var förstås att jag vågade ge mig på Astrid Lindgren. Sådant gör man inte ostraffat i Sverige, där de flesta har en nära och innerlig och snudd på religiös relation till henne. Även för mig har hon varit betydelsefull på många sätt, och när jag skrev min text hade jag nog någonstans i bakhuvudet att hon alltid hade varit en vaken, orädd och nyfiken person och att hon, om hon hade levat, kanske till och med hade välkomnat mina synpunkter.

"Örnis bilar" med katter
Hur som. Jag skrev min artikel 2004 och har sedan dess intresserat mig för de barnboksdebatter som då och då blossar upp i media. Och något som alltid förvånar och förbryllar mig är att de, nu liksom då, blir som intensivast så fort det handlar om rasistiska stereotyper. Det vill säga: Det hojtas aldrig så mycket om censur och moralpanik som när ett förlag ber en författare ändra på en rasistisk bild. I övrigt passerar redigeringar i barnböcker ganska obemärkt – det är ingen som bryr sig nämnvärt när Jan Lööf byter ut en naken tjej på en väggalmanacka, men när det handlar om att ge en svart man en annan kostym, då tar det hus i helvete. Trots att Jan Lööf inte ens gör det. Trots att han säger nej. Trots att det bara var ett förslag från förlaget och att alla vet att författaren/tecknaren får bestämma själv.

Varför är det så här? – det undrar jag varje gång. Barnböcker – och nu talar jag bara om böcker för små barn, bilderböcker, sådana som läses högt för förskolebarn – har ofta ett pedagogiskt syfte. De omfattas i stort sett alltid av någon sorts moral. De vuxna vill visa barnen vad som är okej och inte, berätta hur världen ser ut, förmedla en känsla av trygghet och tillförsikt: "titta, här är livet, människorna, djuren och naturen, vi lever i ett sammanhang, försöker komma överens och hjälps åt så gott vi kan". Böcker som blir obegripliga eller skrämmande sorteras bort, försvinner, blir inte ens skrivna, och den sortens censur och moral är det ingen som bråkar om.

För min del kunde man gärna få göra det också. Kan vi inte börja prata om varför pekböcker inte innehåller abstrakta bilder och huruvida en treåring skulle uppskatta en bildsatt version av Stagnelius "Till förruttnelsen"? Jag tycker att den här sortens debatter är nödvändiga och högst relevanta och jag blir tokig när folk talar om för mig att jag borde "ägna mig åt något viktigare". Ändringar, redigeringar och bearbetningar av barnböcker är, och har alltid varit, något som avgörs från fall till fall och kan man debattera saken på ett vettigt sätt så är det väl bara bra. Men det handlar varken om censur eller moralpanik. Det handlar om att föra en diskussion om vilket samhälle vi vill leva i, och ytterst alltså om vad för sorts värld vi vill lämna över till våra barn.