Min arbetsrum, rättare sagt

Nu har jag äntligen kommit in i min uppsats igen! Jag har betat mig igenom inledningen, den är hyfsat klar – allt det där med syfte, metod, tidigare forskning etc – och håller på att gnaga mig in i analysen. Det är roligt! En del av mig är ganska fritt flytande, intuitiv och känslomässig och en annan del är envist analytisk-logisk; jag har en sida som verkligen går igång på ordning, reda och struktur. Ja, det bor i sanning en liten Alejandro Fuentes Bergström inom mig: pärmar, mappar och brev som jag aldrig har skickat.

Kanske har jag det här fyrkantiga draget från min journalistiska bakgrund, kanske bottnar det i någon sorts kärlek till sanning och klarhet, kanske skulle jag lika gärna ha kunnat hålla på med datorprogram eller schack. Hoppas nu inte att Sven läser det där för då kommer han att skratta ihjäl sig. Han har ju inga särskilt höga tankar om min intelligens …

Men alltså, det här gnagandet, jag trivs med det. Jag gillar att bena upp saker och ting, vända och vrida på dem, resonera, argumentera, knåpa ihop en hållbar konstruktion. Och det får man göra i en akademisk uppsats. Inte blir det sämre av att Beckett är så rolig, att det finns så många spännande böcker, essäer och artiklar om honom och att jag hela tiden inspireras och får idéer till mitt eget skönlitterära skrivande. Och apropå rubriken till mitt förra inlägg här på bloggen så hittade jag den här texten, Beckett's brightness on dark days, där Askold Melnyczuk skriver: "In Beckett's world, the cardinal sin is hope."

Hope is a four-letter word

Jag har – tro det eller ej – en icke-metal-spellista på Spotify med diverse annat, alltifrån musik från filmen Madagaskar till Bob Marley och Imagine Dragons. "Det händer ibland att Helena Looft lyssnar på musik som en vanlig kvinna" – gammalt djungelordspråk, haha.

Det är ju så att jag tränar på ett gym två gånger i veckan och där är man, om man inte har egen musik med sig, tvungen att lyssna på Mix Megapol och Rix FM medan man strävar på med sina hantlar. Det är ibland retligt, i synnerhet när man måste genomlida ... nej, jag nämner inga namn, jag har ingen lust att klaga på svensk musik eftersom jag vet hur jobbigt de flesta kulturarbetare har det och ibland önskar jag att vi alla var som en enda stor, fin, härlig, solidarisk familj. Men reklam för ny köksinredning med vitvaror för 19.000 på köpet kan jag i alla fall säga att jag otrivs med.

Hur som, ibland händer det att jag upptäcker något nytt och bra, tack vare Mix Megapol eller Rix FM, exempelvis One Republics "Counting Stars". Texten är jättefin! Nu läste jag någonstans att den handlar om att bli så rik att man slipper tänka på pengar, men, ja, på litteraturvetenskapen har vi lärt oss att bortse från författarens intentioner så jag väljer i stället att tolka den som en protestsång.

Lately, I've been, I've been losing sleep
Dreaming about the things that we could be
But baby, I've been, I've been praying hard,
Said, no more counting dollars
We'll be counting stars ...

Och, ähum, i den kontexten ser vi då hur diktjaget drömmer om en annan värld och hoppas på att mänskligheten ska lyfta blicken från det materiella till det eviga, från det enskilda till helheten, från konsumtion och kortsiktigt vinsttänkande till medvetenhet om massalienationens varuskådespel. Se Debord, s. 30 ff. Närå skoja bara ... Men att räkna stjärnor i stället för pengar, så tänker jag, apropå nya köksinredningar. 

Det finns många andra fina rader i texten också, som "Hope is a four-letter word" och "Everything that kills me makes me feel alive". Och så tycker jag att "I feel something so wrong doing the right thing" på något sätt passar ihop med huvudpersonen i min senaste bok – som Bernur också var inne på i sin recension fast med hänvisning till Morrissey. Beatrice i boken har ju verkligen försökt vara som man ska – lycklig, lyckad, duktig och snäll – men hon orkar inte med det. Därför hamnar hon i underjorden, som på många sätt är en vilsam plats: 

Vad vill jag? Jag vet inte. Jag har ingen vilja. Så jag nöjer mig med att säga nej. Nej till pappa och mamma och syskon och vänner och arbete och kärlek och liv och död. Sådan är jag. Negativ, bortvänd, fientlig. Och underjorden är en plats för tvivel, utan krav på resultat. Ett tillhåll för gastar. För schakaler och hyenor. För allt som krälar och kryper och hukar och flyr.

Vad gör vi med vår sorg?

Min senaste bok handlar en del om sorg. Jag är inte särskilt bra på den känslan. Jag värjer mig mot att vara ledsen, helt enkelt; jag tycker det är jobbigt, jag hittar på tusen och en undanflykter för att slippa känna mig liten och svag. Man kan undra varför. Eller, det kan man inte. Jag vet ganska väl varför jag är sådan. Men jag kände för att undersöka ämnet i boken. Fundera på vad som händer med gömd och bortglömd sorg. För ingen kommer undan den, så mycket har jag lärt mig. Alla känslor måste få finnas, vad man än sedan väljer att göra med dem.

Känslor kan man inte trolla bort. De tar sig fram på alla möjliga vägar. Om man inte låtsas om dem så byter de skepnad och börjar ställa till med diverse spök. Förnekad ilska, till exempel, kan bli till självdestruktiva handlingar och ångest. Förnekad sorg kan förvandlas till en depression. Det här har jag lärt mig av mina terapeuter. Jag har gått i terapi i över tjugo år. Det är ingenting jag brukar nämna i mitt cv, men det är ingen hemlighet, jag skrev en krönika om det en gång. Och många gånger har jag tänkt att det borde vara något att nämna i ett cv. Det är en av mina största meriter, som jag ser det själv. Att jag har orkat. Att jag har jobbat med mig själv, hittat vägar, tagit mig igenom problemen. Inte backat, inte blundat, inte givit upp.

Men sorgen, alltså. Den har jag fortfarande svårt för att tas med. Så här står det någonstans i min bok: Vad gör man med sin sorg? Syr fast den vid hälen, som Peter Pan med sin skugga. Släpar runt på den, som en boja av järn. Dansar i den, som i en fotsid, regnvåt klänning. Ja, jag vet inte. Jag stirrar in i väggen efter svar. Det är sådant jag undrar, alltså. Som författare, och via huvudpersonen i min bok. Här hittade jag i alla fall en fin text om ämnet. Från Veckans affärer, av alla tidningar. Men det var bra skrivet, om "den mest förnekade känslan i vårt moderna samhälle". Det kanske inte bara är jag som har svårt med sorg?

Dregen och jag

Puh. I dag har jag klarat av den första oppositionen (av två) som man måste göra för att ta sin magisterexamen. Jag drömde i natt att jag skulle ha en konsert tillsammans med en gammal gymnasiekompis; han skulle spela keyboard, eller gitarr eller dragspel, jag minns inte riktigt, och jag skulle spela flöjt och lyckades inget vidare med att få till tonerna så att det pep och visslade. Men oppositionen gick bra, uppsatsen handlade om Amy Tan's The Hundred Secret Senses, en narratologisk analys, och min medopponent var med på noterna och flöjten visslade bara lite grann, haha.

När jag kom hem hade jag fått ett fint mejl från min pappas kompis; han är författare och skrev att han och hans fru hade läst min senaste bok och han delgav mig sina tankar om den. Jag blev väldigt glad – hans läsning var en sådan som man alltid hoppas på som författare; noggrann och engagerad, där någon förstår vad man vill säga och tar det till sig och verkligen gillar det. Han berättade att han och hans fru hade suttit på Fårö i stormen och läst om boken – bara en sådan sak. Läst om! På Fårö. I stormen.

Som jag har varit inne på tidigare så är det stor skillnad på att ge ut böcker på W&W och Black Island Books – författare på mindre förlag får jobba mycket hårdare för att ta sig fram bland alla kändisbiografier och bestsellers. Om man nu vill ta sig fram där, det händer allt oftare att jag undrar över meningen med det ... Jag har ringt och tjatat lite här och var, det har jag, men hur mycket ska man egentligen hålla på? Jag läste någonstans att Dregen tjatade varje år om att få vara med på Hultsfredsfestivalen ända tills arrangörerna gav med sig och lät Backyard Babies spela där. Jag kanske borde göra samma sak med DN? Tjata varje vecka tills jag får en recension? Men varför då? Recensioner är för det mesta inte ens något som påverkar bokens försäljning. Det kanske är bättre att jobba vidare på annat håll.

Och för mig har det också alltid varit minst lika viktigt vad människor i min omgivning tycker. Eller människor jag inte känner, som bara hör av sig, det händer ju också ibland. Ett sådant här mejl, som det jag fick i dag, betyder oändligt mycket – jag kommer att läsa det många gånger och återvända till de vänliga, uppskattande och uppmuntrande orden de dagar mitt skrivande känns motigt och jag undrar varför jag egentligen håller på.

ps: Dregen och jag har samma födelsedag, det har jag alltid varit lite nöjd med, och det betyder säkert någonting.

Jordelivets dröm

I dag har jag varit och hälsat på några döda släktingar, ihop med några levande släktingar – först fika, sedan vandring på Lidingö kyrkogård där min mormor och morfar, en morbror, en kusin med flera har sina gravar. Det här året kom vi i perfekt tid, alldeles i skymningen, med en gråblå-rosa himmel bakom de kala träden.

Vi säger hej till våra döda, ställer ut ljus och ljung, träffar på andra vi känner, stannar och pratar lite, fryser om fötterna och strövar runt medan det mörknar och eldslågorna blir fler och fler. Någonstans i mitten av kyrkogården finns en liten damm med porlande vatten, kantad av stenar och växter och hundratals ljus som speglar sig i det svarta. Och alldeles vid grindarna stannar jag alltid vid en gammal grav med följande inskription:

De äro ej döda, de sova ej, de hava vaknat ifrån jordelivets dröm.

Det måste väl vara hämtat från Shelleys "Adonais" – Peace, peace! he is not dead, he doth not sleep / He hath awakened from the dream of life – som också innehåller det här fina:

The One remains, the many change and pass;
Heaven's light for ever shines, earth's shadows fly;
Life, like a dome of many-coloured glass,
Stains the white radiance of eternity,
Until Death tramples it to fragments.—Die,
If thou wouldst be with that which thou dost seek!
Follow where all is fled!—Rome's azure sky,
Flowers, ruins, statues, music, words, are weak
The glory they transfuse with fitting truth to speak.

Jag tänker ofta på det där – flowers, ruins, statues, music, words, are weak – som till exempel när jag skrev den här krönikan. Eller när jag skriver över huvud taget. Kanske blir det helt okej att dö, tänker jag. Det är väl det Shelley menar någonstans. Man kan också tänka sig det hela som i Corpse Bride – en favoritfilm, särskilt så här års – där livet på jorden är svartvitt och dödsriket är i färg.