Fail better

Jodå, det går så sakteliga framåt med uppsatsen. Jag läser och läser, har varit på Stadsteatern och sett Krapps sista band och Akt utan ord och grubblar just nu på detta med "teoretisk grund och metod". Saken är den att jag vill använda någon sorts modell för vissa aspekter av det konstnärliga skapandet men jag vet inte om någon sådan ens existerar. Det vill säga: Jag vet hur det hela ser ut och fungerar i praktiken men inte om det finns någon teori eller några vedertagna begrepp för det jag vill tala om.

Men det är en fröjd att läsa Beckett! Både det han skriver och det han säger. Jag hittar underbara saker överallt.

Som när det handlar om att misslyckas i Worstward Ho, till exempel: "Try again. Fail again. Fail better." Eller när han fick Nobelpriset och såväl han och hans sambo som hans förläggare tyckte att det var "en katastrof". Eller när berättaren i novellen Första kärleken tröttnar på sitt eget berättande: "Jag kommer bara ihåg att den handlade om citronträd, eller apelsinträd, jag minns inte längre vilket, och för mig är det en framgång bara att ha kommit ihåg att det handlade om citronträd, eller apelsinträd, därför att från de andra sånger som jag har hört i mitt liv, och jag har hört en del, för det är i praktiken omöjligt, verkar det som, att leva utan att höra någon sjunga, till och med så som jag levde, om man inte är döv, minns jag ingenting, inte ett ord, inte en ton, eller så få ord, så få toner, att, att vad, att inget, den här meningen har redan pågått tillräckligt."

Ja, det är en spännande och inspirerande värld jag tar mig in, men tanken är alltså att jag ska koncentrera mig på I väntan på Godot. Som det har sagts tillräckligt mycket om redan, det vet jag. Just därför tänkte jag att jag skulle säga lite till.

Bilden föreställer Michael Jonsson och Ingvar Hirdwall på Stockholms Stadsteater. Foto: Petra Hellberg.

Our Lady of Sorrows

Den 15 september firar katolikerna Our Lady of Sorrows och det gör jag också, trots att jag är vanlig Svenska kyrkan-medlem. Jag högtidlighåller denna dag genom att fika tillsammans med min mamma och fundera på ämnet sorg i största allmänhet. Det hela började med att hon skickade ett bibelord ur Lukasevangeliet till mig på just den här dagen för kanske tio år sedan:

and you yourself a sword will pierce so that the thoughts of many hearts may be revealed

eller på svenska:

ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen 

Och jag tror att både min mamma och jag också ser denna Jungfru Marias smärta i någon sorts ickereligiöst, vardagligt, psykologiskt sammanhang, där vi förknippar den med barn som offras i familjer. I 70-talets psykodynamiska familjeterapi kallades ett sådant barn för "den identifierade patienten"; en person som (på ett helt eller delvis omedvetet plan) utses till syndabock och får bära familjens samlade problem. Sådana idéer är inte särskilt moderna längre – nu är det som bekant KBT och neuropsykiatri som gäller – men barn är ofta känsliga och uppfattar sådant som är dolt eller hålls nere under ytan; jag tror det ligger mycket i de tankegångarna och jag hoppas att de får en renässans någon gång i framtiden. 

Den 15 september är också i mina ögon den första höstdagen, och jag tycker om hösten, så det är värt att fira. På vägen hem från min mamma tog jag en promenad från Slussen, jag brukar göra det om tvåans eller treans buss inte står inne när jag kommer med t-banan. Mitt på trottaren på Klevgränd låg en duva; den såg helt oskadd ut och bara låg där, men den var alldeles död. Jag tyckte den borde få en bättre plats, så jag gick och hämtade en vägarbetsskylt som stod lös och lutade sig mot en papperskorg. När jag som bäst var i färd med att fösa upp duvan på skylten kom en kille och en tjej förbi och tittade på mig och jag ville inte verka konstig så jag försökte förklara att jag använde herr Gårman som bår för att bära duvan på men mitt i alltihop kom jag på att det inte var herr Gårman utan herr Vägarbetare på skylten så jag ändrade mig så de tyckte säkert att jag var konstig i alla fall.

Hur som, duvan fick vila i gräset bakom ett par stenar i stället och jag hoppas att ingen kommer och slänger den i en papperskorg. Man ska respektera de döda, det gäller även djur. Sedan gick jag uppför trapporna mot Katarina kyrkobacke och då såg jag plötsligt att det är där någon idiot har sågat sönder träden. Det var ju inte svårt att gissa i vilket hus de misstänkta bor – ett ondskans skitsnygga slott i någon sorts sekelskiftesstil eller liknande som borde göra vem som helst överlycklig men vad vet jag, jag bor i vanlig hyresrätt och älskar träd. Jag tittade på de såriga stammarna, de vackra lövverken; träden var gröna och höga och dömda att dö. Och jag tänkte att det finns mycket att sörja: destruktiva familjehemligheter, döda duvor och kortsiktig, meningslös girighet.

Duvan är fotad av Alan D. Wilson och info om Mariabilden finns här – de där creative commons-licenserna är ju inte helt lättbegripliga ...