D-uppsats-pepp-inlägg

Fick just en påminnelse i mejlen från Stockholms universitetsbibliotek; Subban, som vissa av mina kurskamrater säger. Det börjar bli dags för mig att lämna tillbaka Reading Godot av Lois Gordon, Samuel Beckett's Waiting for Godot av Mark Taylor-Batty och Juliette Taylor-Batty, Samuel Beckett: Waiting for Godot av Lawrence Graver och Shape of Paradox: an essay on Waiting for Godot av Bert O. States.

Jag lånade dem i våras och har lånat om dem ett antal gånger, men någon uppsats har det inte blivit ännu. Därför: Nu är det dags att sätta igång på allvar. Jag tänker bli klar den här hösten, nämligen. Egentligen tycker jag att det ska bli roligt, det är bara det att hela projektet känns osäkert och svårt. Jag vet inte om jag kommer att gå iland med det. Inte förrän jag har börjat skriva. Men, som sagt, jag ska försöka och nu måste jag se till att få lite fjutt på saker och ting.

Jag mjukstartar med att låna om ovanstående böcker. Och så beger jag mig ut på en promenad och införskaffar fler verk av Beckett – jag tänkte läsa in mig på annat han har gjort. Och så beställer jag I väntan på Godot på nätet, för jag måste ju ha ett eget ex. Även på engelska och franska. Jaja, seså, pepp-pepp, upp och hoppa. Det är bara att sätta igång!

Stjärnor

I senaste numret av Situation Sthlm får min bok fyra stjärnor! Maria Hagström skriver: "Det är en intressant och originellt skriven poetisk roman. Den är mörk, men har svarta humorglimtar och är inte helt utan hopp."

Jag fick också en jättefin recension av Bernur i juni och på Eremonaut i maj. Förutom Piteå-tidningen, som jag nämnt tidigare, har också Norrländska Socialdemokraten och Norrbottens-Kuriren recenserat – de två sistnämnda fattade nog inte riktigt men alla kan ju inte göra det.

Sedan har jag under sommaren varit med i Södermalmsnytt som Söderprofilen – kul! – och pratat om Slakthusområdet och Kolerakyrkogården i Tidningen Årsta-Enskede.

Skallar, blommor och snö

Mer musikrelaterat: I dag var jag ute på en förmiddagspromenad, tog en espresso på ett café och vid ingången satt en affisch med reklam för Soundgardens spelning på Hovet i september. Himla snygg var den, affischen – jag hade lust att ta med mig den hem.

Mitt fikasällskap meddelade att samma bild pryder omslaget på Soundgardens senaste album, King Animal, vilket släpptes redan förra året men det hade jag missat – jag lyssnade på Soundgarden i början på 90-talet och har väl, kan man säga, tappat bort dem på vägen någonstans sedan dess. Men jag gillade Badmotorfinger och kanske allra mest "Jesus Christ Pose" och "Drawing Flies". Rader som "share a cigarette with negativity" och "firing the pistol that shoots my holy pride" tog jag till mig som en beskrivning av mitt liv som det såg ut på den tiden.

Men, alltså, affischen! Jag stod och tittade på den en lång stund. Bilden här visar inte alla detaljer så tydligt, men det är som synes ett gäng djurskallar i någon sorts formation, dekorerade med vita blommor och frostglitter. Konstnären bakom heter Josh Graham och Soundgardenomslaget verkar bygga på hans verk Night of the Last Equinox. Som jag alltså hittade nu. Equinox betyder (vår- eller höst-) dagjämning, alltså den tidpunkt på året då dag och natt är lika långa. Men "the last"? Ja, det kan man så klart fundera på.

Jag har också funderat på varför jag tilltalas så mycket av den här bilden. Skallar, blommor och snö. Det hör på något vis ihop med det jag skriver. Med det underjordiska, obegravda, rituella; offertemat i min senaste roman. Mellanrummen, skymningarna. Det djuriska. Det frusna. Men jag vet inte, sådant där kanske man inte ska gräva ner sig i. Det är en känslosak, som Misan säger i Farlig midsommar. Jag skriver det jag skriver. Jag låter det vara som det är.