2013-07-18

Det som kallas förgäves

I natt drömde jag att jag pratade med en av mina lärare på litteraturvetenskapen om att vi hade missat Elsa Grave. Jag var övertygad om att jag inte hade läst något av henne, men läraren påstod att det hade vi visst gjort  – och då sa jag "jaha, det var intressant, då måste det ju finnas någon anledning till att jag har glömt bort henne." Det höll läraren med om – som om vi hade någon sorts psykoterapisession i stället för ett seminarium – och sedan när jag vaknade började jag fundera på det där.

Jag vet ingenting om Elsa Grave, har inte läst något av henne – vad jag minns i alla fall (hehe) – varken på universitetet eller på egen hand. Jag hade väl någon vag aning om att hon skrev dikter och nu har jag googlat runt och sett att hon levde 1918-2003, att hon var både bildkonstnär och poet, att hon har sin egen teologi och "rör sig fritt, stigande och fallande bland 'fossil' och 'blåmusslor', 'luftforell' och 'flygande ko'".

Jag vet således inte varför hon dök upp i mitt undermedvetna men det är mycket möjligt, som det kan vara i drömmar, att hennes namn vill säga mig någonting: Grave, "grave" (grav) på engelska eller "grave" (allvarlig) på franska. Jag brukar ju drömma om gravar och här dyker de upp från ett annat håll. Eller handlar det om att ta konsten på allvar? Om att gå sin egen väg och göra det man tror på och vara kriminellt kär i det som kallas förgäves, som Bruno K. Öijer skulle ha sagt. Som alla väl vet vid det här laget så är jag ingen hejare på franska, men jag har för mig att ordet "grave" används mer i samband med till exempel sjukdomar och olyckor än när det talas om seriös konst. Men det kanske inte spelar någon roll? För den som tar konsten på allvar är den på liv och död.

Hur som helst så skrev Elsa Grave tydligen om smärta, grymhet, ångest och äckel. Och på bilden syns death metal-bandet Grave.

2013-07-02

Att sälja en bok

Som ickekändis och utgiven på annat förlag än Bonniers/W&W/Norstedts blir man tvungen att vara sin egen PR-avdelning. Det är inte helt lätt, kan jag meddela – en författare är ofta en person som föredrar att höras (eller läsas) och inte synas – men jag gör mitt bästa för att tjöta om min bok i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Jag mejlar, ringer, pratar, frågar och försöker övertala bokhandlare och redaktörer att ta sig an min fina, intressanta och viktiga roman.

Det är stor skillnad, har jag märkt, på dagens kulturklimat och det i början av 90-talet när jag gav ut mina första böcker på Bakhåll. Då fanns det någon sorts naturligt intresse även hos stora tidningar att hålla koll på de små förlagen, men nu verkar redaktionerna drunkna i böcker på ett helt annat sätt och hinner inte med mer än de redan kända namnen. Jag vet inte riktigt vad detta beror på – besparingar och nedskärningar kanske – men det är tråkigt, inte bara för min egen del.

Den smala, experimentella, svårsäljbara litteraturen har ett värde som inte kan mätas i pengar. Det där vet ju alla som bryr sig om böcker på ett djupare plan. Att text lever av text. Att även en deckarförfattare behöver poesi. Att litteraturen är en helhet där vi påverkas, inspireras, gör någonting tillsammans och att det skulle bli fruktansvärt tråkigt om bara storsäljarna fanns kvar. Jag skrev en krönika om det där en gång – siffrorna har väl hunnit bli inaktuella vid det här laget men i övrigt funkar den lika bra i dag.