2012-11-14

Ett narratologiskt smörgåsbord

Nejnu är det väl ändå dags att skriva något här igen, tycker jag. Saken är den att ... ja, jag vet ju inte alltid varför det går så lång tid mellan blogginläggen, men det brukar bero på diverse olika saker. Som att det har varit sommar och att jag slet med romanen och att jag har börjat plugga litteraturvetenskap igen, på avancerad nivå som det heter, och nu har jag just blivit klar med två obligatoriska teorikurser: Introduktion till litterär tolkningsteori och Narrativ teori. Skoj men svårt, kanske man kan sammanfatta det hela.

I narrativ teori-tentan fick vi göra en analys av valfri text och jag tog mig an Kerstin Ekmans Knivkastarens kvinna som visade sig vara rolig att granska eftersom den är rena smörgåsbordet av olika sorters berättarfokus, perspektiv och tidsförskjutningar. Jag använde dock inte ordet "smörgåsbord" i tentan; jag försöker skilja på vardags-bruks-informativt skrivande och det akademiska, även om journalisten i mig har ett stort motstånd mot att använda ord som inte alla människor kan begripa. Som "metaleps" och "anakronier". Som jag knappt ens själv begriper, för övrigt.

Jaja. Hur som helst. Knivkastarens kvinna tillhör inte Kerstin Ekmans mest kända böcker – den uppfattas som underlig och svårgenomtränglig – men jag har alltid älskat den för att den på bara 81 sidor lyckas säga så mycket om livet och döden, manligt och kvinnligt, psykisk sjukdom och själslig hälsa, tillit och svek. Dessutom har den fått mig att fundera på vad som gör en bok älskad och läst. Jag menar, det är ju Kerstin Ekmans stora, breda, episka romaner som har fått mest erkännande, både av publik och kritiker.

Men jag älskar den här boken mest. Jag vet inte hur många gånger jag har läst den. Och då undrar jag förstås varför jag inte älskar det som alla andra älskar. Och på vilket sätt det skiner igenom i mitt eget författarskap. Och jag tänker att det är som det är, att jag skriver det jag skriver, och att det inte är någonting som går att ändra på. Det vill säga: Jag kommer aldrig att producera några underhållande melodramer eller igenkänningsböcker, helt enkelt för att jag varken kan eller vill. Jag känner mig mest hemma i det som är lite avigt; det som står utanför, i skuggan, vid sidan av.

5 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Men en lakonisk stå-upp-komedisk "romanrulle" har du i alla fall producerat. DE skulle bara veta - på TV 2.

Helena Looft sa...

Haha, ja, "I väntan på support" är underhållande, faktiskt, jag läser om den själv ibland och skrattar varje gång. Kanske är den en melodram också, mellan raderna ...

Anonym sa...

får nog låna knivboken av dig: min kerstinfavorit är annars rövarna i skuleskogen. jag kanske är mer mainstream än skuggig?
/ola

Gabrielle Björnstrand sa...

En stad av ljus är min favo, och Händelser vid vatten. Samt första rävsinnet. Over and out.

Helena Looft sa...

Jo, jag vet ju det, ingen annan har "Knivkastarens kvinna" som favorit, inte ens ni som förstår mig så bra ;-)