Bamse och språkmaterialismen

I senaste Bamse, nummer 3/11, visar det sig att skurken Reinard Räv inte bara är smart och beläst utan också en varm anhängare av språkmaterialismen. Han knycker Lille Skutts bibliotekskort och lånar 725 böcker – alla kommer tillrätta på slutet utom en som har titeln "Språkmaterialistisk poesi". Den behåller Reinard och i sista rutan läser han den liggandes på en filt i gröngräset med ett glas rönnbärsvin.

Avsnittet har uppmärksammats både av Björn Wiman i Dagens Nyheter och av Niklas Darke i Expressen och jag får nog hålla med Darke om att Reinard är en hjälte som tar sig an den obegripliga poesin.

Men det bästa av allt är ju att det faktiskt är min bok han läser! Eftersom det bara finns en enda, äkta, självutnämnd språkmaterialistisk diktsamling i Sverige förutsätter jag att det är "Brusa högre lilla å" i lätt förklädd form som Reinard har tagit till sitt hjärta.

En lättnadens suck

Så där ja. Tack och lov. Böckerna var alldeles fina och ser ut precis som de ska. Hoppas bara att de gör det för alla som beställer, annars får ni höra av er och klaga och säga att era ex kommer från fel tryckeri.

Nästan som julafton

Titta! Nu har jag varit och hämtat ett paket från Vulkan. Med mina nya, omtryckta och felfria böcker. Det ska bli spännande att se om alltihop har fungerat som det ska. Förhoppningsvis så betyder det ingenting att den här bilden, som jag tog med mitt fota-med-datorn-program, råkade bli den 666:e i ordningen.

Å-kort i t-banan

Nu har mitt Lilla å-projekt tagit klivet in i en annan sorts kommunikationsnät, nämligen det som tillhör Storstockholms lokaltrafik. Jag har designat ett stiligt Access-kort till SL:s tävling och hoppas förstås på att komma sist. Eller något sådant. Huvudsaken är att ingen fattar vad som avses. Men rösta gärna på mitt lilla å-kort ändå!

Vulkanbesök

Inte vet jag om det var mitt mejl till Linda Skugge som gjorde susen, men nu har jag äntligen varit och hälsat på hos Vulkan. Jag fick träffa personen bakom alla smajlisarna; han var mycket trevlig och granskade mina medsläpade böcker och förstod med en gång vad som blivit fel.

Det är tydligen så att Vulkan använder sig av olika tryckerier och att de pressar ihop sidorna i böckerna på olika sätt. Och eftersom det andra tryckeriet inte pressar lika hårt som det första så blev omslaget för litet, ja, alltså som på bilden här. Konstigt vad? Att det kan bli sådan skillnad. Det är den där berömda valfriheten som ställer till det, än en gång.

Vulkankontoret ligger på Drottninggatan – där fanns en hel del folk, rätt mycket vitt och ett föredömligt litet lager med bara de böcker som säljs allra mest. Inte mina, med andra ord. Sedan fick jag säga hej till chefen. Han såg lite trött ut, men lovade mig nya böcker i alla fall.