Det funkar inte längre

Nu har jag också läst Ola Klippviks Arga poesiskolan i Expressen, och fäste mig vid hans angrepp på poesin som sådan. I varje fall förstår jag artikeln på det viset: Det som skrivs just nu är inte angeläget, menar Klippvik. Poesiläsarna finns, men lyriken flyr sin kos. Publiken letar efter något att leta efter; poeterna har glömt sina läsare och traditionen betyder ingenting.

Det handlar om att ha något på hjärtat; gärna med kniven på strupen. Många verkar nöjda med att sitta vid sin Macbook och skriva för sig själva, svävande i ett historiskt vakuum. Så blir ”texten” som skulle befria därefter. Instängd. Tvingande. Vit.

Problemet, som jag ser det, är varken publiken eller poesin. Problemet är att det som förr var gångbart inte funkar i dag. Visst är det fint att "ha något på hjärtat" och skriva "med kniven på strupen" – men ingen tror längre på en dikt som tror på sig själv så till den milda grad. Man kan tjöta sig blå om poesins makt och betydelse och eviga värden, men det måste finnas ett tvivel där också, annars blir det fundamentalism av alltihop.

Själv tror jag att poeternas uppgift är att försöka hitta det nya. Hur säger man det som ska sägas ännu en gång? Den som skriver måste söka sig fram i något slags ordens urskog, med ficklampa, i mörkret, bland ogenomträngliga snår. Någon kanske plockar upp en sten, en annan kanske hittar en bit mossa, en tredje intresserar sig för ett konstigt träd.

Och sedan kan alla bråka om ifall stenen eller mossan eller trädet är det intressanta, eller om vilken ficklampa som fungerar bäst. Det är ändå samma grej. Man kan kalla sig Magiker eller Textarbetare. Urskogen ligger där den ligger och ingen kommer någonsin igenom den.

Släktingar

Mitt "Lilla å"-verk är i gott sällskap – här är några exempel:

· Åke Hodells igevär
(rolig kommentar under: "vafan?")

· Carl Fredrik Reuterswärds Prix Nobel
(det är lite läskigt när han viskar "komma", bara så att ni är förberedda)

· Sonja Åkessons Neeijjj
(med fin uppläsning här – tack till Thomas Sjösvärd för tipset!)

Bonus: En fin hund!

Ett (miss)lyckat experiment

Ja, "Brusa högre lilla å" var ju ett experiment, där jag ville ha svar på frågor som: Går det att skriva en meningslös bok? Är det möjligt att låta bli att kommunicera? Finns det poesi som inte säger någonting? Och jag måste säga att det har lyckats. Eller misslyckats, det beror på hur man ser det, men alla som har anklagat språkmaterialismen för att vara allt detta – meningslös, ickekommunikativ, obegriplig – kan nu ta del av resultatet i alla fall. Det vill säga: Även om man försöker av alla krafter så går det inte att låta bli att kommunicera, det har jag upptäckt under de senaste månaderna.

"Brusa högre lilla å" har talat till människor på många sätt och i olika sammanhang. Visst finns det några som inte har förstått (precis som när det gäller poesi i allmänhet), men de allra flesta har ändå blivit glada, roade, intresserade, förtjusta och haft någonting att säga, svara, tillföra till mitt projekt. Ingen av mina andra böcker har fått så stort gensvar på så kort tid, och det känns i alla fall på något sätt lite fint att ha visat att det som språkmaterialismen har anklagats för, det är helt enkelt inte sant. "Brusa högra lilla å" kan användas som bevismaterial från och med nu och för all framtid, av alla poeter som vill försvara sig mot anklagelser om obegriplig poesi.

En oförstörbar materia

Jag har aldrig tidigare förstått mig på Ekelöf. Det har känts lite konstigt, eftersom han är en av De Stora, och dessutom en poet som många av dem jag själv gillar har tyckt om och inspirerats av. Jag fick hans samlade dikter i två volymer i present för tio år sedan, men lyckades aldrig ta mig in i hans poesi. Jag har gjort många försök, men det var som om han inte talade till mig, eller som om vi inte talade samma språk.

"Jag är en främling i detta land men detta land är ingen främling i mig" – vadå, tänkte jag, vad är det för skillnad, om man, som jag, inte bryr sig om att dra en gräns mellan "land" och "mig". Eller den där berömda raden om att "det som är botten i dig är botten också i andra" – den har jag heller inte riktigt begripit mig på. För det första så har jag ingen botten, jag tycker att jag rör mig mera horisontellt genom avgrunderna. För det andra så tycks mina problem alltid vara bara mina; mitt mörker har jag känt mig ensam i. Det som är toppen i mig, däremot, det är toppen också i andra! Glädje, gemenskap, diskussioner, fest.

Nåväl. Nu har jag ändå äntligen upptäckt Ikonen. Jag läser litteraturvetenskap på universitet, tredje terminen, med fördjupningsämnet svensk mellankrigslitteratur. Till nästa seminarium ska vi diskutera den modernistiska lyriken, bland annat en del dikter av just Ekelöf. Och si! Nu har jag suttit hemma och läst och jag vet inte vad som hände, men det var plötsligt som om någonting öppnade sig. Det där med dikter är inte så lätt att förklara – men gissa om jag är lycklig, och särskilt fäste jag mig vid den här, Dedikation:

Med kärlek till en kropp, till en själ, till en kärlek.

Med tillgivenhet till den och den, till det och det, till en oorganiserad godhet.

Med likgiltighet till ingen.

Med ironisk avund till en ironisk evighet, till tinget i sig och en oförstörbar materia.

Med hat till den förkrossande allmänna dumheten, till staten och lagarna, familjen och kyrkan, lögnen och rädslan.

För att skända den falska oskulden, för att skövla de vackra fasaderna, för att tvinga renligheten att se sin smuts och förnuftet att inse sitt vanvett, för att vitmena grifterna, för att utplåna skrifterna.

På ruttnande högar av akantusblad skall själarna falla i sanningens våld och kropparna brinna i kärlekens eld då den tiden kommer en gång.

Då den tiden kommer skall vi få kraft att leva varandras liv och rätt att leva vårt eget.