Onödiga ord

"Writing becomes not easier, but more difficult for me. Every word is like an unnecessary stain on silence and nothingness."

Samuel Beckett i en intervju i Vogue 1970

Ett obebott land

Målningen på bilden heter The Scapegoat, av William Holman Hunt. Han gjorde den vid Döda havet på 1850-talet – "a scene of beautifully arranged horrible wilderness" skrev han i sin dagbok om landskapet – och på ramen finns ett citat från Tredje Mosebok:

And the Goat shall bear upon him all their iniquities unto a Land not inhabited.

I den svenska Bibeln står det "ödemarken", men "not inhabited" betyder snarare obebott. Så vad vet man? Den här syndabocken kanske hittar ett land att bo i, när den springer iväg med den svenska poesin.

The subversion of meaning

"If all plots somehow tell the story of their own marring, then perhaps it could be said that all plots are plots against authority, that authority creates the scene of its own destruction, that all stories necessarily recount by their very existence the subversion of the father, of the gods, of consciousness, of order, of expectations, or of meaning."

Barbara Johnson i Melville's Fist: The Execution of Billy Budd

Baudelairesk materialism

– Hädanefter finns du inte, o levande materia!
annat än som ett granitblock omgärdad av dunkel fasa,
slumrande i fonden av ett disigt Sahara.
En gammal sfinx, obemärkt av en sorglös värld
bortglömd på kartan, och vars svårmodiga sinne
endast sjunger för den nedgående solens strålar.

från Spleen II

Barn och miljö

Jag har inte läst Joar Tibergs nya diktsamling, men efter vad jag förstår så påminner den en del om "Brusa högre lilla å". Åtminstone på så sätt att båda böckerna består av lite text och mycket tomrum – och det här kan man ju rent miljömoraliskt fundera på.

Barn, till exempel, reagerar – det har jag själv märkt, och även fått bekräftelse på via en diskussion på Facebook – eftersom sådana här böcker är ett så uppenbart slöseri med träd.

Någon skrev att hans dotter gärna ville börja rita i en diktsamling med få ord på varje sida, att allt det där vita papperet blir en frestande yta att fylla med egna teckningar. Och varför inte, tänker jag? Det skulle kanske skapa någon sorts dialog, att använda "Lilla å" som ritblock. I en kommentar här kom ju också barnboksaspekten upp.

Impopulär bokstav i Finland

Å:et verkar vara något relativt nytt i svenskan, både som ljud och som bokstav – det utvecklades från ett långt a-ljud och först på 1500-talet började det skrivas som ett a med ett litet o ovanför.

Även norskan och danskan använder å, men i Finland ses bokstaven ibland som en symbol för just det svenska språket. I en kampanj mot obligatorisk svenskundervisning används den här symbolen – men observera att det är stora Å som slängs i papperskorgen, inte lilla å!

"Pois pakkoruotsi" betyder ungefär "Bort med svenskakravet"

Känslor

En annan sak som hände under arbetets gång var ju att jag fick känslor för det lilla å:et. Jag tyckte det var fint och uttrycksfullt i all sin ensamhet. En envis liten bokstav som strävar från vänster till höger. Och i början ville jag helst inte putta iväg det alls. Jag tyckte det kändes bäst att ha det längst ner på sidan till vänster. Att det skulle iväg uppåt och åt höger kändes jobbigt, av någon anledning. Det kändes också som om mina tankar och de samtal jag hade och den musik jag lyssnade på under arbetets gång vävdes in i boken. Som om där egentligen finns allt möjligt annat i tomrummen. Solljuset från skärgården, mönstret i min bordsduk i köket, ett sommarprogram på radion osv. Det ser ju inte läsaren, men jag tänker mig att det vore roligt om någon verkligen tog sig igenom boken från pärm till pärm på samma sätt. Och, alltså, samtidigt fyller i med sitt eget ljus, stämningen i rummet och det som hörs och syns och känns under tiden – kanske kommer det att sitta där sedan som ett avtryck runt omkring det lilla å:et.

Estetik, förståelse och mening

Nu när jag har berättat hur jag gjorde själva diktsamlingen rent praktiskt och tekniskt så ska jag också säga något om det estetiska. När jag gjorde om formatet från A4 till A5 så fick jag ju också göra om bruset, eller mönstret – det som syns på bokens framsida. Det som föreställer å:ets väg från början till slutet; jag försökte göra det slumpmässigt, men det har ju ändå något slags form. I den första versionen var mönstret mycket mera hoppigt, å:et skuttade längre ut mot kanterna ibland. I version två drog jag ihop det mera och först störde det mig att jag var tvungen att ändra över huvud taget, att jag inte kunde få samma bild när jag hade vant mig vid den jag hade först.

Dessutom påverkades jag av andras reaktioner. Om någon kom förbi och sa "vad snyggt" så blev jag glad. I rimlighetens namn så borde jag ha uppskattat kommentarer som "vad gör du?!" och "vad ska det där vara bra för?" och "jag fattar ingenting!" Hela bokens tillkomst styrdes förresten av det stöd jag fick bland mina vänner. I första vändan, för några år sedan, var det ingen som nappade på idén. När jag förklarade mitt projekt möttes jag av oförståelse och förvirring. Det borde ju ha triggat mig, men det blev tvärtom. När det sedan, i somras, fanns en kompis som blev entusiastisk så fick det mig att sätta igång med alltihop.

Nåväl. När det gällde å:nas placering försökte jag undvika ett mönster, men det blev ju ändå en sorts bild. Ja, man skulle till och med kunna säga att å:na liknar en brusande å när man ser dem sådär tillsammans. Den blå färgen på omslaget förstärker intrycket av vatten och en ickebokstavlig å. Jag vet ju att jag någonstans hela tiden har fastnat i bilder, jag har letat efter begriplighet, syfte och sammanhang. Den delen av mig är stark. Man kan nästan säga att den har vunnit. Över den delen som har försökt att undvika mening och kommunikation. Jag känner ett stort motstånd mot det som bara är slumpmässigt och kaotiskt. Gör inte alla det? Vem gillar världens undergång?